Gå till innehåll

Anders Andersson deltog i sex riksdagar, 1769-70, 1771-72, 1778-79, 1786, 1789, samtliga i Stockholm, samt riksdagen 1792 i Gävle. Riksdagsmannen Anders Andersson utsågs till bondeståndets talman under riksdagen 1789, några månader före franska revolutionens utbrott.

Riksdagen 1769-1770

Anders Andersson reste till sin första riksdag 1769. Den började i Norrköping men flyttades efter några veckor till Stockholm. Striden mellan partierna hattar och mössor pågick. Ny hattregering var tillsatt 1768. Mössorna rustade till motoffensiv. De två partierna hade ombud ute i bygderna och agitationen nådde överallt.

Riksdagen började den 19 april och kronprins Gustaf var till en början närvarande. I protokollet från vårtinget i Umeå den 6 april samma år står följande i paragraf 1 att läsa: "I stället för nämndemannen Anders Andersson i Tafwelsiön, som äst före tinget ifrån orten bortrest, antogs Bonden ärlig och beskedlig Per Danielsson ifrån Öfwerrödå att vara nämndeman."

Till riksdagen infann sig som representanter för Västerbottens läns södra domsaga tre personer, nämndemannen Jon Gabrielsson i Gumboda, Bygdeå socken, Per Larsson i Hedensbyn, Skellefteå socken, och Anders Andersson i Tavelsjö, Umeå socken. Tvist uppstod om vilken eller vilka som skulle anses som ombud. När frågan föredrogs i ståndet den 23 maj 1769 hade debuterade för stridiga fullmäktige föreslagit att Anders Andersson från Tavelsjö som riksdagsman skulle bevista ståndets sammanträden till dess valprotokollet ankommit från Umeå. Tre månader senare, då protokollet anlänt, togs frågan upp på nytt. Av handlingen framgick att Umeå sockens allmoge var missnöjda med valet av två riksdagsmän från södra domsagan och utfärdade en formlig fullmakt för ytterligare en riksdagsman, bonden Anders Andersson från Tavelsjö. Riksdagsmannen Per Larsson från Hedensbyn motsatte sig först att Umeå sockens särskilda representant intogs i ståndet men sedan Anders Andersson fått avge löfte om att avstå från del i riksdagsmannaarvodet från Umeå socken, fick han inta sin plats i ståndet efter att ha avlagt eden.

Anders Anderssons inval tycks ha blivit prejudicerande för uppfattningen att en västerbottnisk socken kunde anses motsvara ett härad i övriga landet och därför enligt riskdagsordningen 1723 hade rätt att utse ombud i bondeståndet. Liksom i Dalarna saknades nämligen häradsindelning i Norrland. Detta hade också tidigare skapat särskilda svårigheter vid utseende av riksdagsmän från Norrland. Jämställandet av en socken med ett härad i riksdagsordningens mening skedde således första gången vid Anders Anderssons inval 1769. Umeå socken fick betala ett extra arvode till Anders Andersson vid riksdagen.

Den 12 september, ett par veckor efter upptagandet, utsågs Anders Andersson, men ingen av de andra två västerbottniska riksdagsmännen, till ledamot i allmänna besvärsdeputationen.

Vid riksdagens öppnande 1769 hade hattarna makten. De ledande hattarna hade utarbetat en författningsordning i samförstånd med hovet. I bondeståndet fanns ett kompakt motstånd mot reformförslaget. Anders Andersson biträdde dock ej detta motstånd. Däremot var Per Larsson i Skellefteå mot förslaget. Anders Andersson tycks ha varit en av de mest ståndaktiga bland det fåtal som stödde talmannen och bondeståndets sekreterare och därmed hattpartiets förslag om grundlagsändring. Förslaget föll slutligen i bondeståndet. Hovet hade misslyckats att öka kungamakten.

Anders Anderssons uppträdande i grundlagsfrågan vid den första riksdag han bevistade talar för att han icke var främmande för en utvidgning av kungamakten, en uppfattning som kan ha bottnat i en allmän rojalistisk inställning. Det är inte helt uteslutet att umebönderna var missnöjda med valet av riksdagsmännen Jan Gabrielsson och Per Larsson, vilka inte hade samma inställning till grundlagsfrågan som Anders Andersson. Även i finansfrågan stödde Anders Andersson ett hattförslag, i motsats till Per Larsson. För en västerbottnisk småbonde låg det närmast att uppträda som den senare i fråga om penninglån från utlandet.

På Anders Anderssons begäran beslöt besvärsdeputationen att bifalla ett betänkande, som stödde bondeseglationen. Denna var tydligen av allra största betydelse för Västerbotten och Finland. Denna fråga bör på sätt och vis räknas till privilegiefrågorna för odalståndet, en fråga som aktualiserades under riksdagen. Vid riksdagen 1786 kom Anders Andersson att engagera sig i böndernas så kallade privilegiefråga.

Sammanfattningsvis kan framhållas att Anders Andersson i två frågor rörande författningen och finanserna vid sin första riksdag framträdde som rojalist och hattsympatisör. Hattarna och hovet med kronprins Gustaf i spetsen var knutna till Frankrike medan mössorna var ryssvänliga. Anders Anderssons inställning kan ha påverkats av det förhållandet att hans hembygd hade erfarenhet av ryska härjningar och i hans barndom fanns farhågor för framtida ryska anfall över Kvarken "med svärd, eld och brand". Hembygden hade också nära förbindelser med Finland, som ockuperats av ryssarna då Anders Andersson var i 10-års åldern. Under Ryska kriget 1741 kom ryska trupper över från Finland och skövlade och brände byar i Umeå-trakten. Några ryttare kom mot Tavelsjö men hejdades av en bonde, som sköt en av dem. Alla de andra vände då genast om av fruktan för en förment stor styrka. Den dödes peruk sattes på en stubbe vid vägen.

Så fort tillfälle gavs stödde Anders Andersson kravet på utökad bondeseglation, ett krav som ingick i böndernas första utkast till privilegiefråga för ståndet. Detta hans redan nu dokumenterade intresse för privilegiefrågan är av betydelse för förståelsen av hans verksamhet.

Den 9 januari 1770 föreslog Anders Andersson i en skrivelse att rikskollekt skulle upptagas till byggandet av Degerfors kapell i nuvarande Vindelns kommun.

Riksdagen 1771-1772

Till riksdagen 1771-72 kom Anders Andersson som representant för hela södra delen av Västerbottens södra domsaga, vari även Bygdeå och Lövångers socknar ingick. Anders Andersson hade således fått sitt representationsområde vidgat sedan föregående riksdag. Riksdagen 1771-72 nödvändiggjordes främst genom kung Adolf Fredriks död. Mössorna krävde social utjämning mellan frälse och ofrälse. Talmansvalet i bondeståndet visade att majoriteten hade mössympatier. I månadsskiftet maj-juni 1772 hade Gustafs kröning skett.

Anders Andersson valdes till medlem i urskillningsdeputationen, där bondeståndet representerades av 6 ledamöter, samt till protokollsdeputationen där ståndet hade 16 ledamöter. Den 19 augusti 1772 genomförde Gustaf III sin sedan länge planerade revolution. Ständerna sattes ur spel och de ofrälses privilegiefråga fick sättas på framtiden.

Riksdagen 1778-1779

Till riksdagen 1778-79 kom Anders Andersson som ombud för Umeå, Bygdeå, Burträsk, Lövånger och Skellefteå socknar. Hans representationsområde var således ytterligare utökat och detta representationsområde behöll han under sina följande riksdagar 1786, 1789 och 1792. Dessa fem socknar ansågs motsvara lika många härader i de delar av landet där häradsindelning fanns. Representationsskapet för ett så stort område ökade självfallet inflytandet i riksdagen.

Till riksdagen medförde Anders Andersson en besvärsskrift, som var undertecknad av representanter för de fem socknar han representerade. Skriften upptog sex punkter, vilka skulle föredragas vid riksdagen. Allmogen klagade över indelningstagarnas vägran att ta emot spannmål som indelning. I stället tvingades bönderna betala dryga pengar. Vidare klagade bönderna över kronobrännerierna. Två frimarknader begärdes och man önskade åtgärder mot höjning av tjänstefolkets löner. Vidare klagade man över de indelta soldaternas uppdrivna krav på möteskost. Förutom de nämnda frågorna framförde Anders Andersson krav på handelsdistriktens upphävande. De västerbottniska städernas särskilda handelsdistrikt avskaffades också under riksdagen. I den mån man inom bondeståndet hade litat på kungens ingripande hade man anledning att vara besviken. I övrigt hade man ringa framgång med bondekraven. Kungens förslag om humanisering av strafflagstiftningen och utökning av religionsfriheten genomtrumfades med hjälp av bondeståndets sekreterare Schröderheim, som höll bönderna vid gott mod genom samkväm med riklig förplägnad och muntrationer - själve Carl Mikael Bellman lär ha uppträtt som underhållare.

Våren, denna härliga årstid, som på ett säreget sätt har förmåga att fängsla människans sinne, har ju även gjort sitt intåg i våra bygder. Något synnerligen härligt vårväder kan man dock ej tala om fn., de sista snödrivorna synas skola räcka både väl och länge, och ännu ligger isarna kvar på sjöarna. Dagarna äro gråa och kyliga och likna i viss mån fjolårets vårväder. Luften är liksom laddad av snö och hagel, men det har svårt för att bli urladdningar, som nog vore av nöden för att det skulle kunna bli vackrare väder. Om det bleve en riklig nederbörd med det snaraste skulle det nog bliva bättre värme sedan, detta är ju allas tal och önskan.

Någon vårflod har ej gjort sig gällande denna vår, snömängden var ju ringa och snösmältningen gick långsamt, och dessutom har det synts som om marken skulle ha supit åt sig en stor del av vattnet.

Vårbruket har ännu ej tagit någon fart, endast på myrjord där man i många fall är nödsakad köra medan kälen är kvar. Vårbruket är synnerligen arbetsamt denna vår, emedan fjolhöstens otjänliga väderlek gjorde, att höstkörningen ej kunde verkställas i full omfattning. Ett önskemål som varje dag går från varje bondes hjärta är, att den stundande sommarens skörd måtte bliva god och riklig. Ty många mindre jordbrukare ha nog under den gångna vintern fått erfara, vad ett dåligt skördeår har för följder med sig. Sommaren är nog också efterlängtad av många, som ha att dras med foderbrist. Priserna på hö och halm äro ju höga i förhållande till penningknappheten, och dessutom är det ytterst få som ha något att sälja.

För att detta brev ej enbart må bli en klagovisa över kall och sen vår, arbetsamt vårbruk och foderbrist, skall jag omtala några glädjande nyheter. Manskören >Sjung, Sjung> har åter gripits av sångarlusta. Kören, som under fjolåret legat nere med sin verksamhet, har under den gångna vintern och våren legat i med övningar, och nu har hr Åberg, körens energiske ledare, en sångarskara på ett dussin och torde de under sommarens lopp komma att glädja åtskilliga orter med sin sång. Kören har ju alltid haft gott rykte om sig, och någon förändring har det nog nu ej heller blivit.

Tavelsjö blåbandsförening, som lik en ny fågel Fenix stått upp ur gruset, firar den årligen återkommande <Blåbandisternas dag> söndagen den 1 juni, genom anordnandet av en större fest i Varmvattnets skola. Tavelsjö-sångarna ha lovat medverka och blir det dessutom många andra trevligheter. Hoppas att tillslutningen blir stor. Nämnda förening har till ombud vid Västerbottens blåbandsförbundets 20-de årskonferens i Umeå den 13, 14, och 15 instundande juni valt herr Helge Olsson som ersättare.

Måndagen den 19 dennes hölls missionsföredrag i kyrkan av • Luleå stifts missionsutskotts ombud, förre folkskolläraren P. Th. Stenberg. Efter det gedigna föredraget framlade komminister Levander ett spörsmål, som jag skulle ha lust att yttra mig litet om. Det gäller nämligen organiserandet av missionsarbetet inom Umeå landsförsamling. Förslaget att bilda en Umeå sockens missionskretsförening, vilken skulle bestå av församlingens präster och deras fruar samt ett ombud från varje missionskrets, är ju kanske ett utmärkt sätt.  Dessutom skulle det bildas sju missionskretsar inom församlingen, tre i södra delen, tre i norra delen och en vid sockenkyrkan. På så sätt skulle de redan befintliga syföreningarna genom organisationen stärkas och utvidgas. Dessa förslag till organisation av missionsarbetet äro ju behövliga och skulle i icke ringa mån bidra till höjandet av missionsintresset. I en snar framtid torde möten anordnas för dryftandet av denna fråga och det är att hoppas att förslaget vinner gehör hos församlingsborna i varje by.

Arbetet inom missionskretsarna skulle dock ställas litet annorlunda än vad nu är fallet inom en del syföreningar. Tänker nu närmast på förhållandena inom Tavelsjö by. Syföreningsarbetet har ju här pågått i femton års tid, men mötena ha varit mycket oregelbundna och dessutom har icke ens hälften av byns familjer deltagit. Därmed vill jag icke ha sagt, att de som ej deltagit, saknat missionsintresse, ty vid missions-auktionerna har man sett att detta är allmänt. Varför icke ordna det så, att man under hösten och vintern hade regelbundna sammankomster varje vecka eller åtminstone var fjortonde dag. Denna årstid kunde man ju, såsom nu är fallet, ha sammankomsterna på vardagsaftnar och då i hemmen eller någon av skolsalarna, allt efter den familjs önskan som stod i tur att underhålla med det obligatoriska kaffet. Under våren och sommaren vore det kanske bäst att inställa dessa sammankomster, eller också anordna dem på söndagsaftnar, ty bonden är ju alltför jordbunden för att kunna uppoffra en vardagsafton under den ljusa årstiden. Till dessa <symöten> eller <missionsaftnar> som jag skulle vilja kalla dem, borde både unga och gamla, män och kvinnor, samlas, och icke som nu är fallet här, endast kvinnorna. Dessa här framförda förslag, torde av var och en tagas i övervägande, så att man finge ett lika förhållande här som på många andra platser. Missionssaken är ju något som bör ligga oss alla varmt om hjärtat, och med förenade krafter skulle vi kunna uträtta långt mera än vad vi nu göra.

Hieronymus

På denna karta över Västra Tavelsjö by, upprättad år 1769, är Anders Anderssons gård angiven med B och ett tecken för stuga. Som äldsta sonen övertog Anders Andersson hemmanet efter fadern, som avled 1744. Anders var då 12 år gammal. I jordrannsakningsprotokollet 1750 sägs att hemmanet Tavelsjö nr 3 var försvarligt bebyggt och brukat, hade tre tunnor utsäde, födde 2 hästar, 9 nöt samt 20 småkreatur och hade humlegård. 1759 innehades hemmanet fortfarande av Anders Andersson ensam. Senare inträdde emellertid en förändring i jordinnehavet eftersom hemmanet nr 3 Tavelsjö år 1769, samma år som Anders Andersson debuterade som riksdagsman, var delat på 2 brukningsenheter om vardera 25/128 mantal. Den andra delen innehades detta år av änkan efter Anders Anderssons yngste broder Hans. Denne hade avlidit 1767 och dessförinnan hade hemmanet delats mellan bröderna Anders och Hans, en delning, som således ägt rum mellan 1759 och 1767. Delningen aktualiserades möjligen av att Anders Andersson vid denna tid torde fått allt fler förtroende­uppdrag.

Han blev nämndeman den 30 mars 1765 och efterträdde då grannen Erik Andersson, vilken innehaft sysslan 1757-65. Han bodde på nämndemans­hemmanet Tavelsjö nr 4, enligt 1750 års beteckning. Anders Anderssons nämndemannatid varade till hans död 1795. Han var då häradsdomare. Omkring hälften av bonderiksdagsmännen under gustaviansk tid var sam­tidigt nämndemän.

Innehavet av hela hemmanet efter fadern Anders Larssons död innebar sannolikt ett sorts sambruk med den yngre brodern Hans, som var 10 år när fadern dog. Brodern Hans innehade nämligen ej något hemman i Tavelsjö innan uppdelningen av hemgården kom till stånd. Brodern Nils Andersson var däremot tidigare etablerad som hemmansägare i Tavelsjö. Han innehade år 1759 ett hemman i Tavelsjö om 3/16 mantal, vilket 1794 hade beteckningen nr 10. 1767 infördes en ny hemmansbeteckning och hemman nr 3 i Västra Tavelsjö fick detta år nr 4. Enligt 1767 års beteckning tillhörde hemman nr 4, 9 och 10 länge talmanssläkten. Åboar på dessa hemman var således i nämnd ordning Anders Andersson, dennes syster Maria Andersdotter och brodern Nils Andersson. På hemman nr 5 bodde änkan efter brodern Hans Andersson och på andra sidan bäcken i öster bodde närmaste grannen, förre nämndemannen Erik Andersson på hemman nr 6. Dennes närmaste grannar i öster var Spinnelsönerna Erik Persson och Olof Persson Hjulman. Hemmanen nr 9 och 10 hörde till Östra Tafwelsiön.

Anders Andersson gifte sig 1755 med nämndemansdottern Catarina Jonsdotter från Håkmark, född 1733. Hennes föräldrar var nämndemannen Jon Mårtensson och Karin Hansdotter, Håkmark, Umeå socken. I äktenskapet föddes 9 barn men endast det första barnet, dottern Catarina, född 1755 var vid liv vid moderns död 1787. De övriga hade dött i späd ålder. Catarina gifte sig på 1770-talet med Erik Jonson Westberg, född 1750. De fick fyra barn, som växte upp och bosatte sig i bygden.

Anders Anderssons skrivkunnighet bevisas av bland annat flera av honom skrivna bouppteckningar. En till Umeå landsförsamlings förhörs- och kommunionsböcker gjord anteckning visar så gott som genomgående de högsta vitsorden (b = brav) vid husförhören. Bouppteckningen efter honom upptar 132 böcker, vilket torde få anses som att stort bokförråd i förhållande till socknen i övrigt. Det mesta var religiös litteratur och där fanns inga bevis för att Anders Andersson studerat samtida ekonomiska skrifter, som påverkat honom i ekonomiska frågor.

Det jordinnehav av 25/128 mantal, som Anders Andersson innehade 1769, kom han att besitta allt framgent. Frågan är om ett sådant jordinnehav skall betecknas som stort eller litet. Anders Anderssons hemman var mindre än ett genomsnittligt hemman i hembyn. Mindre jordinnehav hade endast grannarna på hemman nr 6 och 7 med 3/16 mantal vardera. I jämförelse med jordbruken i socknen och länet, som ju Anders Andersson kom att representera i riksdagen, bör Anders Anderssons jordbruksinnehav betecknas som litet. Hans jordinnehav var betydligt mindre än hans egna valmäns efter 1778-79 års riksdag och även något mindre än vad bonden i hela länet i genomsnitt brukade. Anders Andersson var alltså ingen storbonde utan snarare en småbrukare, detta sett ur såväl riks- som provinssynpunkt.

Var detta förhållande att en person medrelativt ringa jordinnehav blir bonderiksdagsman denna tid unikt i Västerbotten? De västerbottniska bonderiksdagsmännen i övrigt under denna period hade ungefär samma jordinnehav som valmännen. Bonderiksdagsmännen intog med andra ord i detta avseende inte någon särställning. De hade i genomsnitt 0,27 mantal. Anders Andersson hade 0,20 mantal. Medeltalet för Umeå socken var 0,35 mantal, för kustbönderna upp till och med Skellefteå 0,33 mantal, för hela länet genomsnittligt 0,27 mantal, för riket som helhet 0,51 mantal och för Uppsala län med sin stora slättbygd 0,83 mantal. Självfallet var inte jordinnehavet ensamt avgörande för riksdagsbondens ekonomiska ställning, även om det under den gustavianska tiden uppenbart bör ha varit av stor betydelse.

Anders Anderssons gård hade av bouppteckningsmännen bedömts vara av ungefär medelgårdsbeskaffenhet. Med gård avses här fast egendom med åbyggnader, andel i kyrkstuga, såg, mjölkvarnar och liknande. Bouppteckningen efter Anders Andersson ger bilden av ett för västerbottniska förhållanden tämligen välförsett allmogehem. Behållningen som Anders Andersson lämnar efter sig var betydande genomsnittligt sett. I slutet av sin levnad var Anders Andersson betydligt mera förmögen än sina valmän. Bland bouppteckningen upptaget silver fanns en så kallad kungakanna, som brukade överlämnas av kungen som gåva till bondeståndets talman. Den värderades i bouppteckningen till nästan lika mycket som hela hemmanet. Denna bidrog i hög grad till behållningen efter hans död. Talmanssysslan var för övrigt ordentligt betald. Anders Andersson erhöll 700 riksdaler i talmansarvode, vilket är en summa omkring sex gånger hemmanets värde enligt bouppteckningen. I regel torde väl bonderiksdagsmännen haft genom förtroendeuppdragen större möjligheter att öka sina inkomster än bonden i gemen. Anders Andersson tycks ha bedrivit en sorts advokatverksamhet även i Stockholm; en verksamhet som sannolikt påverkat hans ekonomi.

Det är troligt att åbyggnaderna på Anders Anderssons gård var väl tilltagna ty 1801 ståtar den f. d. Anders Anderssonska mangårdsbyggnaden med 9 fönsterluftar, medan Tavelsjös samtliga 10 gårdar endast hade 4, 8 fönsterluftar i genomsnitt. Detta förutsätter naturligtvis att mangårdsbyggnaden på Anders Anderssons gård uppförts under hans levnad. Aven om så inte skulle vara fallet och om den uppförts efter hans död 1795, vittnar den stora mangårdsbyggnaden år 1801 om att Anders Anderssons måg, Erik Jonsson Vestberg, gift med Anders Anderssons enda efterlevande arvinge, dottern Catarina, om en viss burgenhet. Man kan förmoda att arvet efter Anders Andersson betydde något för detta förhållande, fem år efter arvsskiftet.

Man kan således sammanfatta att även om Anders Andersson efter västerbottniska förhållanden vid sin död var tämligen välbärgad, framstår han som en man av små ekonomiska förhållanden vid jämförelse med flera av hans företrädare och efterföljare på talmansposten. Någon förmögen storbonde var han sannerligen inte, inte ens efter västerbottniska förhållanden. Bäst torde han i ekonomiskt avseende vid tiden för talmansuppdraget betecknas som en välbärgad småbrukare. Man kan förmoda att de praktiska jordbrukssysslorna sköttes av mågen Erik Jonson Vestberg efter dennes ingifte i familjen i mitten av 1770-talet.

De människor som kom till Tavelsjö i de äldsta tider försörjde sig på jakt och fiske. Uppodlingen skedde under vikingatiden. Hemmanen var små och enligt 1543 års jordabalk var flertalet av hemmanens åkeryta mindre än ett hektar. Någon större uppodling skedde sedan ej under de närmaste århundradena och det blev ej heller fler hemman. Den odlade marken räckte tydligen till för att försörja befolkningen ända fram till mitten av 1700-talet. Befolkningen kan ej ha ökat nämnvärt ty det fanns inget annat än jordbruk, jakt och fiske att försörja sig på.

År 1695 hade Tavelsjöbygdens bönder ungefär lika många kor att försörja sig på som år 1571. Antalet hemman hade ej ökat under den tiden. Hundra års odling och arbete hade ej satt några spår i jordbruksstatistiken. Anledningen till detta var framförallt krigen och missväxtåren. Männen togs ut i krigstjänst i stor omfattning. Det blev få unga män kvar, som kunde bilda familj. Under 1721 till omkring 1750 föddes i Tavelsjöbygden omkring fem till sex barn per år. Detta antal fördubbla­des emellertid från och med 1760. Hemmanen räckte nu ej till att försörja befolkningen och från och med 1700-talets mitt klövs nio hemman i Tavelsjöbygden.

Från 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet var träplogen, träharven, den delvis järnskodda spaden och hackan de viktigaste jordbruksredskapen. Med lie slog man gräset och med skäran säden. Tröskningen skedde i äldre tider med slaga och senare med tröskbultar. Hästarna och korna var små; en fjärdedel av dagens djurstorlek. Malningen skedde i handkvarnar, senare i bäck­kvarn­ar. Allt arbete som gällde jordbruket var mycket tidsödande och fordrade tillgång till mycket arbetskraft. Ökningen av antalet hemman, dels genom hemmansklyvning i de gamla byarna, dels genom nybyggen, berodde på att det från 1700-talets mitt och framöver fanns gott om folk samt att det inte fanns andra möjligheter till försörjning före industrialismens intåg under 1800-talet. Under 1700-talet blev det i stort sett en fördubbling av arealen åker och ängsmark. Denna utveck­ling fortsatte. Orsaken till den snabba ökningen var dels tillgången på mera arbetskraft än tidigare, dels statliga åtgärder, som underlättade jordbruksreformer.

År 1766 upphävdes ett utflyttningsförbud från Västerbotten. Missväxterna och krigen under gustavianska tiden ansågs av dåtiden som de viktigaste orsakerna till alltför stark utflyttning från länet. Länets befolkningsökning på omkring 80% under samma tid förklarades av en hög nativitet. Jordägande adel förekom knappt i länet. I Västerbotten hade antalet präster ökat under frihetstiden, medan antalet s.k. ofrälse ståndspersoners procentuella andel av befolkningen minskade under gustaviansk tid till skillnad från landet i övrigt. Jordbruket i självhushållningens tidevarv svarade i huvudsak för försörjningen av den ökande befolkningen. Vid storskiftet 1789-91 ökade antalet hemmansnummer i Tavelsjö från 12 till 18.

Tavelsjö by hade ett bra geografiskt läge vid sjöns norra del, där bland annat vintervägen från Degerfors socken med kyrkkapell från år 1770 passerade ut på Tavelsjöns is mot Umeå. Just här på sydsluttningen med utsikt över sjön, Storön och Tavelsjöberget låg Anders Anderssons barndomshem. Förbi hemgården transporterades en del av de tre till fyra tusen tjärtunnor, som årligen utskeppades från Umeå. Under halva året hade Umeå efter dåtidens mått goda segelförbindelser med Stockholm.

Tavelsjö by var på 1700-talet uppdelat i Wästra och Östra Tafwelsiön. Enligt 1750 års jordbruksrannsakning hade Västra Tavelsjö hemmansnummer 1 till 5, Östra Tavelsjö 7 till 12. Hemmanen 1 och 2 var kronohemman. De hade under långa perioder legat öde. Hemman nr 3 ägdes av Anders Anderssons far, Anders Larsson. Nr 4 var en äldre nämndemansgård tillhörande en annan släkt. Här bodde bonden Erik Andersson. På hemman nr 5 bodde Per Olofsson Spinnel, vars hustru Margareta var kusin till Anders Andersson. Deras dotter var den i västerbottnisk släktforskning välkända Spinnel-Anna. Spinnel dog 1756 och kvar på den så kallade Spinnelkammen bodde sedan under gustaviansk tid Spinnel-Annas bröder Erik Persson och Olof Persson Hjulman.

Anders Anderssons förfäder kan i bågskattelängden spåras till Vännfors i nuvarande Vännäs kommun. Hans farfar var bonden Lars Mårtensson, som inflyttat till Tavelsjö och 1668 köpt ett hemman i Västra Tavelsjö. Detta hemman skulle sedan bli Anders Anderssons barndomsgård. Både Lars Mårtensson och hans son Anders Larsson var mångbetrodda och skrivkunniga.

Anders Anderssons far, Anders Larsson, var gift två gånger. Hans första hustru dog barnlös. Han gifte om sig med en mycket fattig soldatdotter, den 28 år yngre Maria Mosisdotter, född Flygare, från Bodbyn i Burträsk. Deras barn var Christina född 1730, Anders Andersson 1732-1795, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3, Nils Andersson 1733-1805, Hans Andersson 1734-1767, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3 tillsammans med brodern Anders, Margareta 1738-1739, Maria Andersdotter 1742-1827, gift i Tavelsjö på hemman nr 9.

Anders Andersson, som således var äldste sonen i familjen, föddes den 20 januari 1732, 14 år efter Karl XII:s död. Sonen döptes när han var två dagar gammal. Närmaste prästgård låg vid Backens kyrka i nuvarande Umeå tätort, tre mil från Tavelsjö. Man ka utgå från att till hemman nr 3 hörde kyrkstuga med övernattningsmöjligheter vid Backens kyrka redan vid denna tid på samma sätt som vid Anders Anderssons död 1795. Under Anders Anderssons första levnadsår kom i slutet av maj månad Carl Linnaeus till Umeå som "är en liten stad, ännu ej väl reparerad efter det skadestånd han led av fiendens eld, då han totaliter blev bränd". Linnaeus fortsatte västerut r· att ta sig till Lycksele lappmark och första natten vilade han 20 kilometer söder om Tavelsjö i Gubböle vid Brattby, där han bjöds på torkat tjäderbröst till kvällsvard. Nästa dag kom han till Tegsnäset, "som ligger under Umeå socken och har till kyrka 7 mil uti en förträfflig väg. Härav sker att de måste resa om fredag morgon till kyrka, så att de ej komma till utom böndagarna och sällan till pingst, jul, och påsk".

<Leve konkurrensen> kunna de goda Tavelsjö-borna utropa f.n. Byn har nämligen på sista tiden välsignats med en tredje handlande, så i den vägen följer vår ort nog med i utvecklingen.

Intresset för skidsporten har helt hastigt vaknat hos en stor del av befolkningen i våra bygder i skidförets elfte timme. En skidklubb har bildats i Norrby med medlemmar från en hel del byar och ett par tre tävlingar ha även anordnats. Tiderna, som uppnåtts, ha varit synnerligen goda, om man tar hänsyn till, att alla äro föga tränade och icke hava hunnit skaffa sig skidor och annan utrustning som fordras för verkliga skidlöpare. Ett annat år torde man nog begynna i tid med tävlingar, och det är ju inte omöjligt att det inte också här finnes riktiga storrännare, blott de komma i dagen och de börja träna i sporten. Att intresset finnes har tydligt visat sig under de tävlingar som hållits.

Under den gångna vintern har <Samfundet för bibeltrogna vänner> utsträckt sin verksamhet till våra bygder, i det att dess predikanter gjort föredragsturnéer genom trakterna här i norra delen av Umeå landsförsamling. Allmänheten synes överallt ha gillat denna rörelse och talrikt besökt föredragen, som präglats av djup och kärnfull religiositet. Föredragen ha i de allra flesta fall måst hållas i bondgårdarna, emedan kyrkans främste inom församlingen behagat säga ifrån, att skollokaler, har ju allmänheten bidragit i icke ringa mån med både virke och arbete. Detta emedan man skulle få lokaler, där man kunde samlas till andliga sammankomster. Och man undrar storligen över, varför dessa predikanter skola utestängas, och just av dem som borde understödja den kristliga verksamheten och allra helst denna förening, som synes vara en verkligt varmt kristlig sådan.

Detta förbud har gjort, att man börjat fundera på att bygga ett missionshus. Frågan synes vara mest aktuell i östra delen av Tavelsjö och det är ju inte omöjligt, att det blir allvar av saken. Det har otaliga gånger visat sig vara behövligt att få en samlingslokal på denna sida av byn, emedan den är talrikast befolkad. En bonde har lovat skänka tomt för missionshuset samt hundra kronor jämte en del virke. Skulle andra följa detta exempel, torde det ej vara något oöverkomligt att åstadkomma ett missionshus på frivillighetens väg.

Hieronymus

BONDETALMANNEN FRÅN TAVELSJÖ

En västerbottnisk rikspolitiker under gustaviansk tid

På sommaren 1772 var det politiska klimatet i Stockholm kärvt. Hattregimen hade fallit och mössorna hade återtagit makten. Adeln och de ofrälse stod i skarpt motsatsförhållande till varandra. Kungen ogillade mössorna, som var ryss­orienterade. Gustaf III hade fått stöd av Frankrike för att genomföra en revolution. Den 19 augusti, en varm och solig sensommardag, genomförde han den med hjälp av en oblodig militärrevolt. Denna satte punkt för frihetstidens ständervälde. På kvällen red kungen omkring i staden, officerarna sjöng en sång som Bellman påpassligt komponerat: "Gustafs skål, den bäste kung som jorden äger." Revolutionen var slutförd. Flera riksdagsmän var arresterade men böndernas riksdagsmän lämnades ifred.

I rikssalen på Stockholms slott samlades den 21 augusti den svenska riksdagens fyra stånd för att avlägga ed på den nya författningen. När riksdagsmännen vandrade upp till rikssalen, såg de på borggården laddade kanoner med mynningarna riktade mot rikssalen. Från sin tron höll den i kunglig prakt skrudade Gustaf III ett glansfullt tal till rikets adel, präster, borgare och bönder medan ett hundratal grenadjärer bevakade ingången till rikssalen. Kungen lät uppläsa en regerings­form som enhälligt antogs av ständerna. Därefter sjöng man tacksägelsepsalmen "O Gud vi lova Dig", varefter talmännen fick stiga fram och kyssa kungens hand. En ny tid hade brutit in.

I rikssalen satt en 39-årig västerbottnisk småbonde av ovanlig resning. Det var nämndemannen och riksdagsmannen och sedermera bondeståndets talman Anders Andersson från Tavelsjö i Umeå socken, som fick övervara detta lysande skådespel. Han hade knappt tre månader tidigare varit med vid konungens praktfulla kröning i Storkyrkan. Anders Andersson hade första gången sett Gustaf som kronprins vid riksdagen 1769 och han skulle se kungen vid de ytterligare fyra riks­dagar, som skulle komma att hållas under Gustaf III:s regering. Under riksdagen 1789 skulle han komma i betydelsefull personlig kontakt med kungen och göra anmärkningsvärda politiska insats­er. Anders Andersson blev en av de ledande inom sitt stånd. Detta måste anses som en speciell bedrift mot bakgrund av svårigheterna för en man som Anders Andersson med små ekonomiska omständigheter att representera så avlägsna obygder och göra sin stämma hörd i Stockholm. Förklaringen till detta finner man i hans intellektuella förmåga, hans personliga utstrålning och glänsande talegåva.

Den snart tilländalupna månaden har präglats av ett ruskigt väder, men det är ju vanligt för februari att bjuda på snö och köld. Dessutom är det ju även märken, som båda gott för kommande sommar, att denna månad har otrevligt väder.

I denna månad har våra samveten haft ett särskilt jobb, jag tänker nu på deklarationerna och närmast på dem som ha något att deklarera. Tror dock att de allra flesta gjort sitt bästa för att med lugn och tillfredsställelse kunna sätta sitt namn under, "att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, bekräftas på heder och samvete". En del deklarationsuppgifter torde dock komma att se litet märkvärdiga ut i taxeringsnämndens ögon, ty för mången har nog ej "debet" och "kredit" närmat sig varandra. Troligt är dock att nästa års deklarationer se ännu mera märkvärdiga ut, ty den felslagna skörden under den gångna sommaren kommer härvidlag att spela en stor roll. För att deklarationsuppgifterna skulle kunna bli, vad de borde vara, skulle fullständig bokföring föras av varje deklarationspliktig. Eljest måste man hugga till i många fall med en rund summa och denna kan ej bli så fullt korrekt som vore behövligt.

En hel del smärre avverkningar pågår denna vinter i våra trakter, vadan en del förtjänster erhållits. Efterfrågan på timmerhuggare var också ganska stor vid nyårstiden, och en del bondpojkar befinna sig också uppe i de stora drivningsområdena.

Efterfrågan på hö och halm är synnerligen stor denna vinter och de halmskullar som legat orörda ett par år ha nu en strykande åtgång.

Sistlidne helg hade vår blåbandsförening ett uppryckningsmöte. Föreningen har ju legat nere ett flertal år, men under den sista tiden ha intresserade krafter varit i rörelse för att återigen bringa liv i föreningen. Detta synes också ha lyckats över förväntan. Predikant J. Palmgren från Robertsfors medverkade med fördrag under helgen. Lördagsafton talade han för D.U.F:s räkning. På söndagen höll han högmässa, vartill mycket folk var samlat, ty predikant Palmgren har ju förr verkat i dessa bygder, och det var nu tolv år sedan han sist besökte vår by.

Kl. 3 em. på söndagen höll Umeå-kretsen av Västerbottens läns blåbandsförbund sitt årsmöte här, besökt av ombud från Rödå och Kroksjö blåbandsföreningar. Kretsrådet omvaldes i sin helhet och består av följande personer: Karl Karlsson i Rödåliden, ordf., Johan Andersson i Österå, kassör och sekreterare. Helge Ohlsson och Karl Pettersson, suppleanter. Nils Karlsson och Albert Olsson revisorer.

Kl. 4 höll predikant Palmgren ett kraftigt och väckande nykterhetsföredrag. Före och efter föredraget bidrog Tavelsjö kyrkokör med några synnerligen väl utförda sånger. Därefter följde kafferast, varvid kaffebordet hade en livlig omsättning. Så följde en kort avslutning och därpå höll blåbandsföreningen sitt årsmöte under ordförandeskap av Kroksjö blåbandsförenings ordförande, hr Karl Pettersson. 16 nya medlemmar inskrevs i föreningen och välkomnades hjärtligt. Så vidtog val av styrelse och utföll det sålunda: hr C. M. Holmgren, ordf., Helge Ohlsson, vice ordf., fru Adele Forsberg, sekr., Frida Forsberg, vice sekr., Algot Johansson, kassör, John Johansson, Albert Olsson och Karl Israelsson, suppl., Signe Johansson och Karl Karlsson, revisorer. Föreningens möten skola hållas andra söndagen i varje månad.

Det är att hoppas att föreningen har en framtid för sig, och att den kan komma att uträtta något för den sak den verkar för. Blott allmänheten och särskilt ungdomen omfattar arbetet med lust och intresse finnes det goda utsikter för framgång.

Hieronymus

Artisterna Raymond Björling, Adorena Thörn, Carl Erik Thörn och Bengt Åslund bjuder på en musikshow med låtar från bla Elton John, Barbra Streisand, Sinatra, Björn & Benny, Körberg mfl. Raymond sjunger Elton Jones, Frank Sinatra och mycket mer, bland annat "Till Havs" från sin farfar Jussi Björling. Adorena sjunger Barbra Streisand låtar och hon uppträder också med dockorna Lisa och Amanda. Carl Erik sjunger några av sina svensktoppshits. Bengt ackompanjerar och sjunger.

Artisterna Raymond Björling, Adorena Thörn, Carl Erik Thörn och Bengt Åslund bjuder på en musikshow med låtar från bla Elton John, Barbra Streisand, Sinatra, Björn & Benny, Körberg mfl. Raymond sjunger Elton Jones, Frank Sinatra och mycket mer, bland annat "Till Havs" från sin farfar Jussi Björling. Adorena sjunger Barbra Streisand låtar och hon uppträder också med dockorna Lisa och Amanda. Carl Erik sjunger några av sina svensktoppshits. Bengt ackompanjerar och sjunger.

Pris: 200 kr inklusive fika. Vid förköp 180 kr, boka på 0706695743 (Karin Ågren)

Datum: 15/3 kl 19 i Tavelsjö Bygdegård.

Välkomna!

Onsdag 28 februari kl. 19.00 i Bygdegården, Stora salen

Program:
”Int oslög – en berättelse om slöjdtradition, kreativitet och folkkonst”
Med historier om täljda hästar och skurna elgitarrer berättar slöjdaren s u r o l l e alias Jögge Sundqvist, om den skapande processen bakom ett slöjdat uttryck. Han beskriver de fyra väggarna i sitt kreativa rum - slöjdverkstaden. och visar slöjd från sitt 35-åriga slöjdarliv.

Föredraget pågår 30 min. Det finns utrymme för frågor och diskussion, ca 15 min efteråt.

Efter Fikaservering genomför vi Tavelsjö Hembygdsförenings årsmöte.

Alla medlemmar och övriga intresserade välkomna!

Tavelsjö Hembygdsförening

Söndag, 4. Februari 2024, 14:00

Söndagen den 4/2 kl 14.00 blir det barnteater i Tavelsjö Bygdegård


Föreställningen Morfars ängel bygger på en bok av Jutta Bauer. Den spelas med dockor och specialkomponerad musik där Karin Larson berättar sagan. Dockmakare är Ylva Varik och kompositör är Olle Larson.

"Morfar berättar ofta historier om hur det var när han var liten. Han var alltid modigast av alla. Han klättrade upp i de högsta träden och dök ner i de djupaste sjöarna. Aldrig att han gjorde sig illa. Morfar hade alltid sån tur!"

Förställningen ges i Tavelsjö Bygdegård, på övervåningen. Det är en kort teater tillsammans med efterprat och fika samt möjlighet att pyssla lite. Från 5 år.

Välkomna! Tavelsjö Hembygdsförening

Den här hemsidan använder kakor (cookies). Genom att surfa vidare accepterar du denna användning.