På denna karta över Västra Tavelsjö by, upprättad år 1769, är Anders Anderssons gård angiven med B och ett tecken för stuga. Som äldsta sonen övertog Anders Andersson hemmanet efter fadern, som avled 1744. Anders var då 12 år gammal. I jordrannsakningsprotokollet 1750 sägs att hemmanet Tavelsjö nr 3 var försvarligt bebyggt och brukat, hade tre tunnor utsäde, födde 2 hästar, 9 nöt samt 20 småkreatur och hade humlegård. 1759 innehades hemmanet fortfarande av Anders Andersson ensam. Senare inträdde emellertid en förändring i jordinnehavet eftersom hemmanet nr 3 Tavelsjö år 1769, samma år som Anders Andersson debuterade som riksdagsman, var delat på 2 brukningsenheter om vardera 25/128 mantal. Den andra delen innehades detta år av änkan efter Anders Anderssons yngste broder Hans. Denne hade avlidit 1767 och dessförinnan hade hemmanet delats mellan bröderna Anders och Hans, en delning, som således ägt rum mellan 1759 och 1767. Delningen aktualiserades möjligen av att Anders Andersson vid denna tid torde fått allt fler förtroende­uppdrag.

Han blev nämndeman den 30 mars 1765 och efterträdde då grannen Erik Andersson, vilken innehaft sysslan 1757-65. Han bodde på nämndemans­hemmanet Tavelsjö nr 4, enligt 1750 års beteckning. Anders Anderssons nämndemannatid varade till hans död 1795. Han var då häradsdomare. Omkring hälften av bonderiksdagsmännen under gustaviansk tid var sam­tidigt nämndemän.

Innehavet av hela hemmanet efter fadern Anders Larssons död innebar sannolikt ett sorts sambruk med den yngre brodern Hans, som var 10 år när fadern dog. Brodern Hans innehade nämligen ej något hemman i Tavelsjö innan uppdelningen av hemgården kom till stånd. Brodern Nils Andersson var däremot tidigare etablerad som hemmansägare i Tavelsjö. Han innehade år 1759 ett hemman i Tavelsjö om 3/16 mantal, vilket 1794 hade beteckningen nr 10. 1767 infördes en ny hemmansbeteckning och hemman nr 3 i Västra Tavelsjö fick detta år nr 4. Enligt 1767 års beteckning tillhörde hemman nr 4, 9 och 10 länge talmanssläkten. Åboar på dessa hemman var således i nämnd ordning Anders Andersson, dennes syster Maria Andersdotter och brodern Nils Andersson. På hemman nr 5 bodde änkan efter brodern Hans Andersson och på andra sidan bäcken i öster bodde närmaste grannen, förre nämndemannen Erik Andersson på hemman nr 6. Dennes närmaste grannar i öster var Spinnelsönerna Erik Persson och Olof Persson Hjulman. Hemmanen nr 9 och 10 hörde till Östra Tafwelsiön.

Anders Andersson gifte sig 1755 med nämndemansdottern Catarina Jonsdotter från Håkmark, född 1733. Hennes föräldrar var nämndemannen Jon Mårtensson och Karin Hansdotter, Håkmark, Umeå socken. I äktenskapet föddes 9 barn men endast det första barnet, dottern Catarina, född 1755 var vid liv vid moderns död 1787. De övriga hade dött i späd ålder. Catarina gifte sig på 1770-talet med Erik Jonson Westberg, född 1750. De fick fyra barn, som växte upp och bosatte sig i bygden.

Anders Anderssons skrivkunnighet bevisas av bland annat flera av honom skrivna bouppteckningar. En till Umeå landsförsamlings förhörs- och kommunionsböcker gjord anteckning visar så gott som genomgående de högsta vitsorden (b = brav) vid husförhören. Bouppteckningen efter honom upptar 132 böcker, vilket torde få anses som att stort bokförråd i förhållande till socknen i övrigt. Det mesta var religiös litteratur och där fanns inga bevis för att Anders Andersson studerat samtida ekonomiska skrifter, som påverkat honom i ekonomiska frågor.

Det jordinnehav av 25/128 mantal, som Anders Andersson innehade 1769, kom han att besitta allt framgent. Frågan är om ett sådant jordinnehav skall betecknas som stort eller litet. Anders Anderssons hemman var mindre än ett genomsnittligt hemman i hembyn. Mindre jordinnehav hade endast grannarna på hemman nr 6 och 7 med 3/16 mantal vardera. I jämförelse med jordbruken i socknen och länet, som ju Anders Andersson kom att representera i riksdagen, bör Anders Anderssons jordbruksinnehav betecknas som litet. Hans jordinnehav var betydligt mindre än hans egna valmäns efter 1778-79 års riksdag och även något mindre än vad bonden i hela länet i genomsnitt brukade. Anders Andersson var alltså ingen storbonde utan snarare en småbrukare, detta sett ur såväl riks- som provinssynpunkt.

Var detta förhållande att en person medrelativt ringa jordinnehav blir bonderiksdagsman denna tid unikt i Västerbotten? De västerbottniska bonderiksdagsmännen i övrigt under denna period hade ungefär samma jordinnehav som valmännen. Bonderiksdagsmännen intog med andra ord i detta avseende inte någon särställning. De hade i genomsnitt 0,27 mantal. Anders Andersson hade 0,20 mantal. Medeltalet för Umeå socken var 0,35 mantal, för kustbönderna upp till och med Skellefteå 0,33 mantal, för hela länet genomsnittligt 0,27 mantal, för riket som helhet 0,51 mantal och för Uppsala län med sin stora slättbygd 0,83 mantal. Självfallet var inte jordinnehavet ensamt avgörande för riksdagsbondens ekonomiska ställning, även om det under den gustavianska tiden uppenbart bör ha varit av stor betydelse.

Anders Anderssons gård hade av bouppteckningsmännen bedömts vara av ungefär medelgårdsbeskaffenhet. Med gård avses här fast egendom med åbyggnader, andel i kyrkstuga, såg, mjölkvarnar och liknande. Bouppteckningen efter Anders Andersson ger bilden av ett för västerbottniska förhållanden tämligen välförsett allmogehem. Behållningen som Anders Andersson lämnar efter sig var betydande genomsnittligt sett. I slutet av sin levnad var Anders Andersson betydligt mera förmögen än sina valmän. Bland bouppteckningen upptaget silver fanns en så kallad kungakanna, som brukade överlämnas av kungen som gåva till bondeståndets talman. Den värderades i bouppteckningen till nästan lika mycket som hela hemmanet. Denna bidrog i hög grad till behållningen efter hans död. Talmanssysslan var för övrigt ordentligt betald. Anders Andersson erhöll 700 riksdaler i talmansarvode, vilket är en summa omkring sex gånger hemmanets värde enligt bouppteckningen. I regel torde väl bonderiksdagsmännen haft genom förtroendeuppdragen större möjligheter att öka sina inkomster än bonden i gemen. Anders Andersson tycks ha bedrivit en sorts advokatverksamhet även i Stockholm; en verksamhet som sannolikt påverkat hans ekonomi.

Det är troligt att åbyggnaderna på Anders Anderssons gård var väl tilltagna ty 1801 ståtar den f. d. Anders Anderssonska mangårdsbyggnaden med 9 fönsterluftar, medan Tavelsjös samtliga 10 gårdar endast hade 4, 8 fönsterluftar i genomsnitt. Detta förutsätter naturligtvis att mangårdsbyggnaden på Anders Anderssons gård uppförts under hans levnad. Aven om så inte skulle vara fallet och om den uppförts efter hans död 1795, vittnar den stora mangårdsbyggnaden år 1801 om att Anders Anderssons måg, Erik Jonsson Vestberg, gift med Anders Anderssons enda efterlevande arvinge, dottern Catarina, om en viss burgenhet. Man kan förmoda att arvet efter Anders Andersson betydde något för detta förhållande, fem år efter arvsskiftet.

Man kan således sammanfatta att även om Anders Andersson efter västerbottniska förhållanden vid sin död var tämligen välbärgad, framstår han som en man av små ekonomiska förhållanden vid jämförelse med flera av hans företrädare och efterföljare på talmansposten. Någon förmögen storbonde var han sannerligen inte, inte ens efter västerbottniska förhållanden. Bäst torde han i ekonomiskt avseende vid tiden för talmansuppdraget betecknas som en välbärgad småbrukare. Man kan förmoda att de praktiska jordbrukssysslorna sköttes av mågen Erik Jonson Vestberg efter dennes ingifte i familjen i mitten av 1770-talet.

De människor som kom till Tavelsjö i de äldsta tider försörjde sig på jakt och fiske. Uppodlingen skedde under vikingatiden. Hemmanen var små och enligt 1543 års jordabalk var flertalet av hemmanens åkeryta mindre än ett hektar. Någon större uppodling skedde sedan ej under de närmaste århundradena och det blev ej heller fler hemman. Den odlade marken räckte tydligen till för att försörja befolkningen ända fram till mitten av 1700-talet. Befolkningen kan ej ha ökat nämnvärt ty det fanns inget annat än jordbruk, jakt och fiske att försörja sig på.

År 1695 hade Tavelsjöbygdens bönder ungefär lika många kor att försörja sig på som år 1571. Antalet hemman hade ej ökat under den tiden. Hundra års odling och arbete hade ej satt några spår i jordbruksstatistiken. Anledningen till detta var framförallt krigen och missväxtåren. Männen togs ut i krigstjänst i stor omfattning. Det blev få unga män kvar, som kunde bilda familj. Under 1721 till omkring 1750 föddes i Tavelsjöbygden omkring fem till sex barn per år. Detta antal fördubbla­des emellertid från och med 1760. Hemmanen räckte nu ej till att försörja befolkningen och från och med 1700-talets mitt klövs nio hemman i Tavelsjöbygden.

Från 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet var träplogen, träharven, den delvis järnskodda spaden och hackan de viktigaste jordbruksredskapen. Med lie slog man gräset och med skäran säden. Tröskningen skedde i äldre tider med slaga och senare med tröskbultar. Hästarna och korna var små; en fjärdedel av dagens djurstorlek. Malningen skedde i handkvarnar, senare i bäck­kvarn­ar. Allt arbete som gällde jordbruket var mycket tidsödande och fordrade tillgång till mycket arbetskraft. Ökningen av antalet hemman, dels genom hemmansklyvning i de gamla byarna, dels genom nybyggen, berodde på att det från 1700-talets mitt och framöver fanns gott om folk samt att det inte fanns andra möjligheter till försörjning före industrialismens intåg under 1800-talet. Under 1700-talet blev det i stort sett en fördubbling av arealen åker och ängsmark. Denna utveck­ling fortsatte. Orsaken till den snabba ökningen var dels tillgången på mera arbetskraft än tidigare, dels statliga åtgärder, som underlättade jordbruksreformer.

År 1766 upphävdes ett utflyttningsförbud från Västerbotten. Missväxterna och krigen under gustavianska tiden ansågs av dåtiden som de viktigaste orsakerna till alltför stark utflyttning från länet. Länets befolkningsökning på omkring 80% under samma tid förklarades av en hög nativitet. Jordägande adel förekom knappt i länet. I Västerbotten hade antalet präster ökat under frihetstiden, medan antalet s.k. ofrälse ståndspersoners procentuella andel av befolkningen minskade under gustaviansk tid till skillnad från landet i övrigt. Jordbruket i självhushållningens tidevarv svarade i huvudsak för försörjningen av den ökande befolkningen. Vid storskiftet 1789-91 ökade antalet hemmansnummer i Tavelsjö från 12 till 18.

Tavelsjö by hade ett bra geografiskt läge vid sjöns norra del, där bland annat vintervägen från Degerfors socken med kyrkkapell från år 1770 passerade ut på Tavelsjöns is mot Umeå. Just här på sydsluttningen med utsikt över sjön, Storön och Tavelsjöberget låg Anders Anderssons barndomshem. Förbi hemgården transporterades en del av de tre till fyra tusen tjärtunnor, som årligen utskeppades från Umeå. Under halva året hade Umeå efter dåtidens mått goda segelförbindelser med Stockholm.

Tavelsjö by var på 1700-talet uppdelat i Wästra och Östra Tafwelsiön. Enligt 1750 års jordbruksrannsakning hade Västra Tavelsjö hemmansnummer 1 till 5, Östra Tavelsjö 7 till 12. Hemmanen 1 och 2 var kronohemman. De hade under långa perioder legat öde. Hemman nr 3 ägdes av Anders Anderssons far, Anders Larsson. Nr 4 var en äldre nämndemansgård tillhörande en annan släkt. Här bodde bonden Erik Andersson. På hemman nr 5 bodde Per Olofsson Spinnel, vars hustru Margareta var kusin till Anders Andersson. Deras dotter var den i västerbottnisk släktforskning välkända Spinnel-Anna. Spinnel dog 1756 och kvar på den så kallade Spinnelkammen bodde sedan under gustaviansk tid Spinnel-Annas bröder Erik Persson och Olof Persson Hjulman.

Anders Anderssons förfäder kan i bågskattelängden spåras till Vännfors i nuvarande Vännäs kommun. Hans farfar var bonden Lars Mårtensson, som inflyttat till Tavelsjö och 1668 köpt ett hemman i Västra Tavelsjö. Detta hemman skulle sedan bli Anders Anderssons barndomsgård. Både Lars Mårtensson och hans son Anders Larsson var mångbetrodda och skrivkunniga.

Anders Anderssons far, Anders Larsson, var gift två gånger. Hans första hustru dog barnlös. Han gifte om sig med en mycket fattig soldatdotter, den 28 år yngre Maria Mosisdotter, född Flygare, från Bodbyn i Burträsk. Deras barn var Christina född 1730, Anders Andersson 1732-1795, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3, Nils Andersson 1733-1805, Hans Andersson 1734-1767, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3 tillsammans med brodern Anders, Margareta 1738-1739, Maria Andersdotter 1742-1827, gift i Tavelsjö på hemman nr 9.

Anders Andersson, som således var äldste sonen i familjen, föddes den 20 januari 1732, 14 år efter Karl XII:s död. Sonen döptes när han var två dagar gammal. Närmaste prästgård låg vid Backens kyrka i nuvarande Umeå tätort, tre mil från Tavelsjö. Man ka utgå från att till hemman nr 3 hörde kyrkstuga med övernattningsmöjligheter vid Backens kyrka redan vid denna tid på samma sätt som vid Anders Anderssons död 1795. Under Anders Anderssons första levnadsår kom i slutet av maj månad Carl Linnaeus till Umeå som "är en liten stad, ännu ej väl reparerad efter det skadestånd han led av fiendens eld, då han totaliter blev bränd". Linnaeus fortsatte västerut r· att ta sig till Lycksele lappmark och första natten vilade han 20 kilometer söder om Tavelsjö i Gubböle vid Brattby, där han bjöds på torkat tjäderbröst till kvällsvard. Nästa dag kom han till Tegsnäset, "som ligger under Umeå socken och har till kyrka 7 mil uti en förträfflig väg. Härav sker att de måste resa om fredag morgon till kyrka, så att de ej komma till utom böndagarna och sällan till pingst, jul, och påsk".

BONDETALMANNEN FRÅN TAVELSJÖ

En västerbottnisk rikspolitiker under gustaviansk tid

På sommaren 1772 var det politiska klimatet i Stockholm kärvt. Hattregimen hade fallit och mössorna hade återtagit makten. Adeln och de ofrälse stod i skarpt motsatsförhållande till varandra. Kungen ogillade mössorna, som var ryss­orienterade. Gustaf III hade fått stöd av Frankrike för att genomföra en revolution. Den 19 augusti, en varm och solig sensommardag, genomförde han den med hjälp av en oblodig militärrevolt. Denna satte punkt för frihetstidens ständervälde. På kvällen red kungen omkring i staden, officerarna sjöng en sång som Bellman påpassligt komponerat: "Gustafs skål, den bäste kung som jorden äger." Revolutionen var slutförd. Flera riksdagsmän var arresterade men böndernas riksdagsmän lämnades ifred.

I rikssalen på Stockholms slott samlades den 21 augusti den svenska riksdagens fyra stånd för att avlägga ed på den nya författningen. När riksdagsmännen vandrade upp till rikssalen, såg de på borggården laddade kanoner med mynningarna riktade mot rikssalen. Från sin tron höll den i kunglig prakt skrudade Gustaf III ett glansfullt tal till rikets adel, präster, borgare och bönder medan ett hundratal grenadjärer bevakade ingången till rikssalen. Kungen lät uppläsa en regerings­form som enhälligt antogs av ständerna. Därefter sjöng man tacksägelsepsalmen "O Gud vi lova Dig", varefter talmännen fick stiga fram och kyssa kungens hand. En ny tid hade brutit in.

I rikssalen satt en 39-årig västerbottnisk småbonde av ovanlig resning. Det var nämndemannen och riksdagsmannen och sedermera bondeståndets talman Anders Andersson från Tavelsjö i Umeå socken, som fick övervara detta lysande skådespel. Han hade knappt tre månader tidigare varit med vid konungens praktfulla kröning i Storkyrkan. Anders Andersson hade första gången sett Gustaf som kronprins vid riksdagen 1769 och han skulle se kungen vid de ytterligare fyra riks­dagar, som skulle komma att hållas under Gustaf III:s regering. Under riksdagen 1789 skulle han komma i betydelsefull personlig kontakt med kungen och göra anmärkningsvärda politiska insats­er. Anders Andersson blev en av de ledande inom sitt stånd. Detta måste anses som en speciell bedrift mot bakgrund av svårigheterna för en man som Anders Andersson med små ekonomiska omständigheter att representera så avlägsna obygder och göra sin stämma hörd i Stockholm. Förklaringen till detta finner man i hans intellektuella förmåga, hans personliga utstrålning och glänsande talegåva.