De människor som kom till Tavelsjö i de äldsta tider försörjde sig på jakt och fiske. Uppodlingen skedde under vikingatiden. Hemmanen var små och enligt 1543 års jordabalk var flertalet av hemmanens åkeryta mindre än ett hektar. Någon större uppodling skedde sedan ej under de närmaste århundradena och det blev ej heller fler hemman. Den odlade marken räckte tydligen till för att försörja befolkningen ända fram till mitten av 1700-talet. Befolkningen kan ej ha ökat nämnvärt ty det fanns inget annat än jordbruk, jakt och fiske att försörja sig på.
År 1695 hade Tavelsjöbygdens bönder ungefär lika många kor att försörja sig på som år 1571. Antalet hemman hade ej ökat under den tiden. Hundra års odling och arbete hade ej satt några spår i jordbruksstatistiken. Anledningen till detta var framförallt krigen och missväxtåren. Männen togs ut i krigstjänst i stor omfattning. Det blev få unga män kvar, som kunde bilda familj. Under 1721 till omkring 1750 föddes i Tavelsjöbygden omkring fem till sex barn per år. Detta antal fördubblades emellertid från och med 1760. Hemmanen räckte nu ej till att försörja befolkningen och från och med 1700-talets mitt klövs nio hemman i Tavelsjöbygden.
Från 1500-talet och fram till mitten av 1800-talet var träplogen, träharven, den delvis järnskodda spaden och hackan de viktigaste jordbruksredskapen. Med lie slog man gräset och med skäran säden. Tröskningen skedde i äldre tider med slaga och senare med tröskbultar. Hästarna och korna var små; en fjärdedel av dagens djurstorlek. Malningen skedde i handkvarnar, senare i bäckkvarnar. Allt arbete som gällde jordbruket var mycket tidsödande och fordrade tillgång till mycket arbetskraft. Ökningen av antalet hemman, dels genom hemmansklyvning i de gamla byarna, dels genom nybyggen, berodde på att det från 1700-talets mitt och framöver fanns gott om folk samt att det inte fanns andra möjligheter till försörjning före industrialismens intåg under 1800-talet. Under 1700-talet blev det i stort sett en fördubbling av arealen åker och ängsmark. Denna utveckling fortsatte. Orsaken till den snabba ökningen var dels tillgången på mera arbetskraft än tidigare, dels statliga åtgärder, som underlättade jordbruksreformer.
År 1766 upphävdes ett utflyttningsförbud från Västerbotten. Missväxterna och krigen under gustavianska tiden ansågs av dåtiden som de viktigaste orsakerna till alltför stark utflyttning från länet. Länets befolkningsökning på omkring 80% under samma tid förklarades av en hög nativitet. Jordägande adel förekom knappt i länet. I Västerbotten hade antalet präster ökat under frihetstiden, medan antalet s.k. ofrälse ståndspersoners procentuella andel av befolkningen minskade under gustaviansk tid till skillnad från landet i övrigt. Jordbruket i självhushållningens tidevarv svarade i huvudsak för försörjningen av den ökande befolkningen. Vid storskiftet 1789-91 ökade antalet hemmansnummer i Tavelsjö från 12 till 18.
Tavelsjö by hade ett bra geografiskt läge vid sjöns norra del, där bland annat vintervägen från Degerfors socken med kyrkkapell från år 1770 passerade ut på Tavelsjöns is mot Umeå. Just här på sydsluttningen med utsikt över sjön, Storön och Tavelsjöberget låg Anders Anderssons barndomshem. Förbi hemgården transporterades en del av de tre till fyra tusen tjärtunnor, som årligen utskeppades från Umeå. Under halva året hade Umeå efter dåtidens mått goda segelförbindelser med Stockholm.
Tavelsjö by var på 1700-talet uppdelat i Wästra och Östra Tafwelsiön. Enligt 1750 års jordbruksrannsakning hade Västra Tavelsjö hemmansnummer 1 till 5, Östra Tavelsjö 7 till 12. Hemmanen 1 och 2 var kronohemman. De hade under långa perioder legat öde. Hemman nr 3 ägdes av Anders Anderssons far, Anders Larsson. Nr 4 var en äldre nämndemansgård tillhörande en annan släkt. Här bodde bonden Erik Andersson. På hemman nr 5 bodde Per Olofsson Spinnel, vars hustru Margareta var kusin till Anders Andersson. Deras dotter var den i västerbottnisk släktforskning välkända Spinnel-Anna. Spinnel dog 1756 och kvar på den så kallade Spinnelkammen bodde sedan under gustaviansk tid Spinnel-Annas bröder Erik Persson och Olof Persson Hjulman.
Anders Anderssons förfäder kan i bågskattelängden spåras till Vännfors i nuvarande Vännäs kommun. Hans farfar var bonden Lars Mårtensson, som inflyttat till Tavelsjö och 1668 köpt ett hemman i Västra Tavelsjö. Detta hemman skulle sedan bli Anders Anderssons barndomsgård. Både Lars Mårtensson och hans son Anders Larsson var mångbetrodda och skrivkunniga.
Anders Anderssons far, Anders Larsson, var gift två gånger. Hans första hustru dog barnlös. Han gifte om sig med en mycket fattig soldatdotter, den 28 år yngre Maria Mosisdotter, född Flygare, från Bodbyn i Burträsk. Deras barn var Christina född 1730, Anders Andersson 1732-1795, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3, Nils Andersson 1733-1805, Hans Andersson 1734-1767, bonde i Tavelsjö på hemman nr 3 tillsammans med brodern Anders, Margareta 1738-1739, Maria Andersdotter 1742-1827, gift i Tavelsjö på hemman nr 9.
Anders Andersson, som således var äldste sonen i familjen, föddes den 20 januari 1732, 14 år efter Karl XII:s död. Sonen döptes när han var två dagar gammal. Närmaste prästgård låg vid Backens kyrka i nuvarande Umeå tätort, tre mil från Tavelsjö. Man ka utgå från att till hemman nr 3 hörde kyrkstuga med övernattningsmöjligheter vid Backens kyrka redan vid denna tid på samma sätt som vid Anders Anderssons död 1795. Under Anders Anderssons första levnadsår kom i slutet av maj månad Carl Linnaeus till Umeå som "är en liten stad, ännu ej väl reparerad efter det skadestånd han led av fiendens eld, då han totaliter blev bränd". Linnaeus fortsatte västerut r· att ta sig till Lycksele lappmark och första natten vilade han 20 kilometer söder om Tavelsjö i Gubböle vid Brattby, där han bjöds på torkat tjäderbröst till kvällsvard. Nästa dag kom han till Tegsnäset, "som ligger under Umeå socken och har till kyrka 7 mil uti en förträfflig väg. Härav sker att de måste resa om fredag morgon till kyrka, så att de ej komma till utom böndagarna och sällan till pingst, jul, och påsk".