På denna karta över Västra Tavelsjö by, upprättad år 1769, är Anders Anderssons gård angiven med B och ett tecken för stuga. Som äldsta sonen övertog Anders Andersson hemmanet efter fadern, som avled 1744. Anders var då 12 år gammal. I jordrannsakningsprotokollet 1750 sägs att hemmanet Tavelsjö nr 3 var försvarligt bebyggt och brukat, hade tre tunnor utsäde, födde 2 hästar, 9 nöt samt 20 småkreatur och hade humlegård. 1759 innehades hemmanet fortfarande av Anders Andersson ensam. Senare inträdde emellertid en förändring i jordinnehavet eftersom hemmanet nr 3 Tavelsjö år 1769, samma år som Anders Andersson debuterade som riksdagsman, var delat på 2 brukningsenheter om vardera 25/128 mantal. Den andra delen innehades detta år av änkan efter Anders Anderssons yngste broder Hans. Denne hade avlidit 1767 och dessförinnan hade hemmanet delats mellan bröderna Anders och Hans, en delning, som således ägt rum mellan 1759 och 1767. Delningen aktualiserades möjligen av att Anders Andersson vid denna tid torde fått allt fler förtroendeuppdrag.
Han blev nämndeman den 30 mars 1765 och efterträdde då grannen Erik Andersson, vilken innehaft sysslan 1757-65. Han bodde på nämndemanshemmanet Tavelsjö nr 4, enligt 1750 års beteckning. Anders Anderssons nämndemannatid varade till hans död 1795. Han var då häradsdomare. Omkring hälften av bonderiksdagsmännen under gustaviansk tid var samtidigt nämndemän.
Innehavet av hela hemmanet efter fadern Anders Larssons död innebar sannolikt ett sorts sambruk med den yngre brodern Hans, som var 10 år när fadern dog. Brodern Hans innehade nämligen ej något hemman i Tavelsjö innan uppdelningen av hemgården kom till stånd. Brodern Nils Andersson var däremot tidigare etablerad som hemmansägare i Tavelsjö. Han innehade år 1759 ett hemman i Tavelsjö om 3/16 mantal, vilket 1794 hade beteckningen nr 10. 1767 infördes en ny hemmansbeteckning och hemman nr 3 i Västra Tavelsjö fick detta år nr 4. Enligt 1767 års beteckning tillhörde hemman nr 4, 9 och 10 länge talmanssläkten. Åboar på dessa hemman var således i nämnd ordning Anders Andersson, dennes syster Maria Andersdotter och brodern Nils Andersson. På hemman nr 5 bodde änkan efter brodern Hans Andersson och på andra sidan bäcken i öster bodde närmaste grannen, förre nämndemannen Erik Andersson på hemman nr 6. Dennes närmaste grannar i öster var Spinnelsönerna Erik Persson och Olof Persson Hjulman. Hemmanen nr 9 och 10 hörde till Östra Tafwelsiön.
Anders Andersson gifte sig 1755 med nämndemansdottern Catarina Jonsdotter från Håkmark, född 1733. Hennes föräldrar var nämndemannen Jon Mårtensson och Karin Hansdotter, Håkmark, Umeå socken. I äktenskapet föddes 9 barn men endast det första barnet, dottern Catarina, född 1755 var vid liv vid moderns död 1787. De övriga hade dött i späd ålder. Catarina gifte sig på 1770-talet med Erik Jonson Westberg, född 1750. De fick fyra barn, som växte upp och bosatte sig i bygden.
Anders Anderssons skrivkunnighet bevisas av bland annat flera av honom skrivna bouppteckningar. En till Umeå landsförsamlings förhörs- och kommunionsböcker gjord anteckning visar så gott som genomgående de högsta vitsorden (b = brav) vid husförhören. Bouppteckningen efter honom upptar 132 böcker, vilket torde få anses som att stort bokförråd i förhållande till socknen i övrigt. Det mesta var religiös litteratur och där fanns inga bevis för att Anders Andersson studerat samtida ekonomiska skrifter, som påverkat honom i ekonomiska frågor.
Det jordinnehav av 25/128 mantal, som Anders Andersson innehade 1769, kom han att besitta allt framgent. Frågan är om ett sådant jordinnehav skall betecknas som stort eller litet. Anders Anderssons hemman var mindre än ett genomsnittligt hemman i hembyn. Mindre jordinnehav hade endast grannarna på hemman nr 6 och 7 med 3/16 mantal vardera. I jämförelse med jordbruken i socknen och länet, som ju Anders Andersson kom att representera i riksdagen, bör Anders Anderssons jordbruksinnehav betecknas som litet. Hans jordinnehav var betydligt mindre än hans egna valmäns efter 1778-79 års riksdag och även något mindre än vad bonden i hela länet i genomsnitt brukade. Anders Andersson var alltså ingen storbonde utan snarare en småbrukare, detta sett ur såväl riks- som provinssynpunkt.
Var detta förhållande att en person medrelativt ringa jordinnehav blir bonderiksdagsman denna tid unikt i Västerbotten? De västerbottniska bonderiksdagsmännen i övrigt under denna period hade ungefär samma jordinnehav som valmännen. Bonderiksdagsmännen intog med andra ord i detta avseende inte någon särställning. De hade i genomsnitt 0,27 mantal. Anders Andersson hade 0,20 mantal. Medeltalet för Umeå socken var 0,35 mantal, för kustbönderna upp till och med Skellefteå 0,33 mantal, för hela länet genomsnittligt 0,27 mantal, för riket som helhet 0,51 mantal och för Uppsala län med sin stora slättbygd 0,83 mantal. Självfallet var inte jordinnehavet ensamt avgörande för riksdagsbondens ekonomiska ställning, även om det under den gustavianska tiden uppenbart bör ha varit av stor betydelse.
Anders Anderssons gård hade av bouppteckningsmännen bedömts vara av ungefär medelgårdsbeskaffenhet. Med gård avses här fast egendom med åbyggnader, andel i kyrkstuga, såg, mjölkvarnar och liknande. Bouppteckningen efter Anders Andersson ger bilden av ett för västerbottniska förhållanden tämligen välförsett allmogehem. Behållningen som Anders Andersson lämnar efter sig var betydande genomsnittligt sett. I slutet av sin levnad var Anders Andersson betydligt mera förmögen än sina valmän. Bland bouppteckningen upptaget silver fanns en så kallad kungakanna, som brukade överlämnas av kungen som gåva till bondeståndets talman. Den värderades i bouppteckningen till nästan lika mycket som hela hemmanet. Denna bidrog i hög grad till behållningen efter hans död. Talmanssysslan var för övrigt ordentligt betald. Anders Andersson erhöll 700 riksdaler i talmansarvode, vilket är en summa omkring sex gånger hemmanets värde enligt bouppteckningen. I regel torde väl bonderiksdagsmännen haft genom förtroendeuppdragen större möjligheter att öka sina inkomster än bonden i gemen. Anders Andersson tycks ha bedrivit en sorts advokatverksamhet även i Stockholm; en verksamhet som sannolikt påverkat hans ekonomi.
Det är troligt att åbyggnaderna på Anders Anderssons gård var väl tilltagna ty 1801 ståtar den f. d. Anders Anderssonska mangårdsbyggnaden med 9 fönsterluftar, medan Tavelsjös samtliga 10 gårdar endast hade 4, 8 fönsterluftar i genomsnitt. Detta förutsätter naturligtvis att mangårdsbyggnaden på Anders Anderssons gård uppförts under hans levnad. Aven om så inte skulle vara fallet och om den uppförts efter hans död 1795, vittnar den stora mangårdsbyggnaden år 1801 om att Anders Anderssons måg, Erik Jonsson Vestberg, gift med Anders Anderssons enda efterlevande arvinge, dottern Catarina, om en viss burgenhet. Man kan förmoda att arvet efter Anders Andersson betydde något för detta förhållande, fem år efter arvsskiftet.
Man kan således sammanfatta att även om Anders Andersson efter västerbottniska förhållanden vid sin död var tämligen välbärgad, framstår han som en man av små ekonomiska förhållanden vid jämförelse med flera av hans företrädare och efterföljare på talmansposten. Någon förmögen storbonde var han sannerligen inte, inte ens efter västerbottniska förhållanden. Bäst torde han i ekonomiskt avseende vid tiden för talmansuppdraget betecknas som en välbärgad småbrukare. Man kan förmoda att de praktiska jordbrukssysslorna sköttes av mågen Erik Jonson Vestberg efter dennes ingifte i familjen i mitten av 1770-talet.