Gå till innehåll

Våren, denna härliga årstid, som på ett säreget sätt har förmåga att fängsla människans sinne, har ju även gjort sitt intåg i våra bygder. Något synnerligen härligt vårväder kan man dock ej tala om fn., de sista snödrivorna synas skola räcka både väl och länge, och ännu ligger isarna kvar på sjöarna. Dagarna äro gråa och kyliga och likna i viss mån fjolårets vårväder. Luften är liksom laddad av snö och hagel, men det har svårt för att bli urladdningar, som nog vore av nöden för att det skulle kunna bli vackrare väder. Om det bleve en riklig nederbörd med det snaraste skulle det nog bliva bättre värme sedan, detta är ju allas tal och önskan.

Någon vårflod har ej gjort sig gällande denna vår, snömängden var ju ringa och snösmältningen gick långsamt, och dessutom har det synts som om marken skulle ha supit åt sig en stor del av vattnet.

Vårbruket har ännu ej tagit någon fart, endast på myrjord där man i många fall är nödsakad köra medan kälen är kvar. Vårbruket är synnerligen arbetsamt denna vår, emedan fjolhöstens otjänliga väderlek gjorde, att höstkörningen ej kunde verkställas i full omfattning. Ett önskemål som varje dag går från varje bondes hjärta är, att den stundande sommarens skörd måtte bliva god och riklig. Ty många mindre jordbrukare ha nog under den gångna vintern fått erfara, vad ett dåligt skördeår har för följder med sig. Sommaren är nog också efterlängtad av många, som ha att dras med foderbrist. Priserna på hö och halm äro ju höga i förhållande till penningknappheten, och dessutom är det ytterst få som ha något att sälja.

För att detta brev ej enbart må bli en klagovisa över kall och sen vår, arbetsamt vårbruk och foderbrist, skall jag omtala några glädjande nyheter. Manskören >Sjung, Sjung> har åter gripits av sångarlusta. Kören, som under fjolåret legat nere med sin verksamhet, har under den gångna vintern och våren legat i med övningar, och nu har hr Åberg, körens energiske ledare, en sångarskara på ett dussin och torde de under sommarens lopp komma att glädja åtskilliga orter med sin sång. Kören har ju alltid haft gott rykte om sig, och någon förändring har det nog nu ej heller blivit.

Tavelsjö blåbandsförening, som lik en ny fågel Fenix stått upp ur gruset, firar den årligen återkommande <Blåbandisternas dag> söndagen den 1 juni, genom anordnandet av en större fest i Varmvattnets skola. Tavelsjö-sångarna ha lovat medverka och blir det dessutom många andra trevligheter. Hoppas att tillslutningen blir stor. Nämnda förening har till ombud vid Västerbottens blåbandsförbundets 20-de årskonferens i Umeå den 13, 14, och 15 instundande juni valt herr Helge Olsson som ersättare.

Måndagen den 19 dennes hölls missionsföredrag i kyrkan av • Luleå stifts missionsutskotts ombud, förre folkskolläraren P. Th. Stenberg. Efter det gedigna föredraget framlade komminister Levander ett spörsmål, som jag skulle ha lust att yttra mig litet om. Det gäller nämligen organiserandet av missionsarbetet inom Umeå landsförsamling. Förslaget att bilda en Umeå sockens missionskretsförening, vilken skulle bestå av församlingens präster och deras fruar samt ett ombud från varje missionskrets, är ju kanske ett utmärkt sätt.  Dessutom skulle det bildas sju missionskretsar inom församlingen, tre i södra delen, tre i norra delen och en vid sockenkyrkan. På så sätt skulle de redan befintliga syföreningarna genom organisationen stärkas och utvidgas. Dessa förslag till organisation av missionsarbetet äro ju behövliga och skulle i icke ringa mån bidra till höjandet av missionsintresset. I en snar framtid torde möten anordnas för dryftandet av denna fråga och det är att hoppas att förslaget vinner gehör hos församlingsborna i varje by.

Arbetet inom missionskretsarna skulle dock ställas litet annorlunda än vad nu är fallet inom en del syföreningar. Tänker nu närmast på förhållandena inom Tavelsjö by. Syföreningsarbetet har ju här pågått i femton års tid, men mötena ha varit mycket oregelbundna och dessutom har icke ens hälften av byns familjer deltagit. Därmed vill jag icke ha sagt, att de som ej deltagit, saknat missionsintresse, ty vid missions-auktionerna har man sett att detta är allmänt. Varför icke ordna det så, att man under hösten och vintern hade regelbundna sammankomster varje vecka eller åtminstone var fjortonde dag. Denna årstid kunde man ju, såsom nu är fallet, ha sammankomsterna på vardagsaftnar och då i hemmen eller någon av skolsalarna, allt efter den familjs önskan som stod i tur att underhålla med det obligatoriska kaffet. Under våren och sommaren vore det kanske bäst att inställa dessa sammankomster, eller också anordna dem på söndagsaftnar, ty bonden är ju alltför jordbunden för att kunna uppoffra en vardagsafton under den ljusa årstiden. Till dessa <symöten> eller <missionsaftnar> som jag skulle vilja kalla dem, borde både unga och gamla, män och kvinnor, samlas, och icke som nu är fallet här, endast kvinnorna. Dessa här framförda förslag, torde av var och en tagas i övervägande, så att man finge ett lika förhållande här som på många andra platser. Missionssaken är ju något som bör ligga oss alla varmt om hjärtat, och med förenade krafter skulle vi kunna uträtta långt mera än vad vi nu göra.

Hieronymus

På denna karta över Västra Tavelsjö by, upprättad år 1769, är Anders Anderssons gård angiven med B och ett tecken för stuga. Som äldsta sonen övertog Anders Andersson hemmanet efter fadern, som avled 1744. Anders var då 12 år gammal. I jordrannsakningsprotokollet 1750 sägs att hemmanet Tavelsjö nr 3 var försvarligt bebyggt och brukat, hade tre tunnor utsäde, födde 2 hästar, 9 nöt samt 20 småkreatur och hade humlegård. 1759 innehades hemmanet fortfarande av Anders Andersson ensam. Senare inträdde emellertid en förändring i jordinnehavet eftersom hemmanet nr 3 Tavelsjö år 1769, samma år som Anders Andersson debuterade som riksdagsman, var delat på 2 brukningsenheter om vardera 25/128 mantal. Den andra delen innehades detta år av änkan efter Anders Anderssons yngste broder Hans. Denne hade avlidit 1767 och dessförinnan hade hemmanet delats mellan bröderna Anders och Hans, en delning, som således ägt rum mellan 1759 och 1767. Delningen aktualiserades möjligen av att Anders Andersson vid denna tid torde fått allt fler förtroende­uppdrag.

Han blev nämndeman den 30 mars 1765 och efterträdde då grannen Erik Andersson, vilken innehaft sysslan 1757-65. Han bodde på nämndemans­hemmanet Tavelsjö nr 4, enligt 1750 års beteckning. Anders Anderssons nämndemannatid varade till hans död 1795. Han var då häradsdomare. Omkring hälften av bonderiksdagsmännen under gustaviansk tid var sam­tidigt nämndemän.

Innehavet av hela hemmanet efter fadern Anders Larssons död innebar sannolikt ett sorts sambruk med den yngre brodern Hans, som var 10 år när fadern dog. Brodern Hans innehade nämligen ej något hemman i Tavelsjö innan uppdelningen av hemgården kom till stånd. Brodern Nils Andersson var däremot tidigare etablerad som hemmansägare i Tavelsjö. Han innehade år 1759 ett hemman i Tavelsjö om 3/16 mantal, vilket 1794 hade beteckningen nr 10. 1767 infördes en ny hemmansbeteckning och hemman nr 3 i Västra Tavelsjö fick detta år nr 4. Enligt 1767 års beteckning tillhörde hemman nr 4, 9 och 10 länge talmanssläkten. Åboar på dessa hemman var således i nämnd ordning Anders Andersson, dennes syster Maria Andersdotter och brodern Nils Andersson. På hemman nr 5 bodde änkan efter brodern Hans Andersson och på andra sidan bäcken i öster bodde närmaste grannen, förre nämndemannen Erik Andersson på hemman nr 6. Dennes närmaste grannar i öster var Spinnelsönerna Erik Persson och Olof Persson Hjulman. Hemmanen nr 9 och 10 hörde till Östra Tafwelsiön.

Anders Andersson gifte sig 1755 med nämndemansdottern Catarina Jonsdotter från Håkmark, född 1733. Hennes föräldrar var nämndemannen Jon Mårtensson och Karin Hansdotter, Håkmark, Umeå socken. I äktenskapet föddes 9 barn men endast det första barnet, dottern Catarina, född 1755 var vid liv vid moderns död 1787. De övriga hade dött i späd ålder. Catarina gifte sig på 1770-talet med Erik Jonson Westberg, född 1750. De fick fyra barn, som växte upp och bosatte sig i bygden.

Anders Anderssons skrivkunnighet bevisas av bland annat flera av honom skrivna bouppteckningar. En till Umeå landsförsamlings förhörs- och kommunionsböcker gjord anteckning visar så gott som genomgående de högsta vitsorden (b = brav) vid husförhören. Bouppteckningen efter honom upptar 132 böcker, vilket torde få anses som att stort bokförråd i förhållande till socknen i övrigt. Det mesta var religiös litteratur och där fanns inga bevis för att Anders Andersson studerat samtida ekonomiska skrifter, som påverkat honom i ekonomiska frågor.

Det jordinnehav av 25/128 mantal, som Anders Andersson innehade 1769, kom han att besitta allt framgent. Frågan är om ett sådant jordinnehav skall betecknas som stort eller litet. Anders Anderssons hemman var mindre än ett genomsnittligt hemman i hembyn. Mindre jordinnehav hade endast grannarna på hemman nr 6 och 7 med 3/16 mantal vardera. I jämförelse med jordbruken i socknen och länet, som ju Anders Andersson kom att representera i riksdagen, bör Anders Anderssons jordbruksinnehav betecknas som litet. Hans jordinnehav var betydligt mindre än hans egna valmäns efter 1778-79 års riksdag och även något mindre än vad bonden i hela länet i genomsnitt brukade. Anders Andersson var alltså ingen storbonde utan snarare en småbrukare, detta sett ur såväl riks- som provinssynpunkt.

Var detta förhållande att en person medrelativt ringa jordinnehav blir bonderiksdagsman denna tid unikt i Västerbotten? De västerbottniska bonderiksdagsmännen i övrigt under denna period hade ungefär samma jordinnehav som valmännen. Bonderiksdagsmännen intog med andra ord i detta avseende inte någon särställning. De hade i genomsnitt 0,27 mantal. Anders Andersson hade 0,20 mantal. Medeltalet för Umeå socken var 0,35 mantal, för kustbönderna upp till och med Skellefteå 0,33 mantal, för hela länet genomsnittligt 0,27 mantal, för riket som helhet 0,51 mantal och för Uppsala län med sin stora slättbygd 0,83 mantal. Självfallet var inte jordinnehavet ensamt avgörande för riksdagsbondens ekonomiska ställning, även om det under den gustavianska tiden uppenbart bör ha varit av stor betydelse.

Anders Anderssons gård hade av bouppteckningsmännen bedömts vara av ungefär medelgårdsbeskaffenhet. Med gård avses här fast egendom med åbyggnader, andel i kyrkstuga, såg, mjölkvarnar och liknande. Bouppteckningen efter Anders Andersson ger bilden av ett för västerbottniska förhållanden tämligen välförsett allmogehem. Behållningen som Anders Andersson lämnar efter sig var betydande genomsnittligt sett. I slutet av sin levnad var Anders Andersson betydligt mera förmögen än sina valmän. Bland bouppteckningen upptaget silver fanns en så kallad kungakanna, som brukade överlämnas av kungen som gåva till bondeståndets talman. Den värderades i bouppteckningen till nästan lika mycket som hela hemmanet. Denna bidrog i hög grad till behållningen efter hans död. Talmanssysslan var för övrigt ordentligt betald. Anders Andersson erhöll 700 riksdaler i talmansarvode, vilket är en summa omkring sex gånger hemmanets värde enligt bouppteckningen. I regel torde väl bonderiksdagsmännen haft genom förtroendeuppdragen större möjligheter att öka sina inkomster än bonden i gemen. Anders Andersson tycks ha bedrivit en sorts advokatverksamhet även i Stockholm; en verksamhet som sannolikt påverkat hans ekonomi.

Det är troligt att åbyggnaderna på Anders Anderssons gård var väl tilltagna ty 1801 ståtar den f. d. Anders Anderssonska mangårdsbyggnaden med 9 fönsterluftar, medan Tavelsjös samtliga 10 gårdar endast hade 4, 8 fönsterluftar i genomsnitt. Detta förutsätter naturligtvis att mangårdsbyggnaden på Anders Anderssons gård uppförts under hans levnad. Aven om så inte skulle vara fallet och om den uppförts efter hans död 1795, vittnar den stora mangårdsbyggnaden år 1801 om att Anders Anderssons måg, Erik Jonsson Vestberg, gift med Anders Anderssons enda efterlevande arvinge, dottern Catarina, om en viss burgenhet. Man kan förmoda att arvet efter Anders Andersson betydde något för detta förhållande, fem år efter arvsskiftet.

Man kan således sammanfatta att även om Anders Andersson efter västerbottniska förhållanden vid sin död var tämligen välbärgad, framstår han som en man av små ekonomiska förhållanden vid jämförelse med flera av hans företrädare och efterföljare på talmansposten. Någon förmögen storbonde var han sannerligen inte, inte ens efter västerbottniska förhållanden. Bäst torde han i ekonomiskt avseende vid tiden för talmansuppdraget betecknas som en välbärgad småbrukare. Man kan förmoda att de praktiska jordbrukssysslorna sköttes av mågen Erik Jonson Vestberg efter dennes ingifte i familjen i mitten av 1770-talet.

Den här hemsidan använder kakor (cookies). Genom att surfa vidare accepterar du denna användning.