Farstuskrubben

Erik Lundgren 

                      - Alla mina dagar mättas av oro, tänkte Hilda och reste sig. Det började kännas kallt och solen skulle snart gå ned. Sjön var stilla, bara en stilla krusning på andra sidan drog några streck över speglingen från Vallberget. Kyrkbyn låg redan i skugga nedanför Altjärnsberget.

                      Hon hade för vana att sitta på en bänk efter kvällsmjölkningen med ryggen mot köksgaveln och titta ut över sjön. Tre barn hade hon fött, den förstfödde Axel hade dött två år innan första flickan föddes. Hon mindes hur orolig hon varit hela första året över lillflickan, innan hon lärt sig gå. Hon visste att lungsoten hade tagit Karls första fru Maria och de två flickorna Maria hade fött. Axels lungsjuka kanske var av samma slag. Hilda hade sett hur hans andning blev mer och mer ansträngd. Det var som om han inte orkade hosta och det kom inte längre blodslem.

 Ikväll var det samma ljus över sjön som den kvällen när Axels andning blev allt svagare och till slut upphörde, nästan omärkbart. Karl hade somnat, men han vaknade av den plötsliga tystnaden. Han sa inget, tittade bara rakt ut genom fönstret. Sen steg han upp mitt i natten och gick ut till vagnslidret. Hilda hörde hur han sågade till kistan. Hon såg honom inte, men visste hur han stod lätt kutryggig över snickarbänken. Han var tjugo år äldre än Hilda, men lätt till sinnes. Och hakskägget gjorde att han såg yngre ut. Han var stark, arbetsgirig sa man. Hon som oroade sig över så mycket blev alltid lugn bredvid Karl.

                      - Ja vet hur de ä med döbarna, hade han sagt när han tröstade henne.

                      - Dom ä hos Frälsarn och sjung me harpa i händren, sa han.

Det var först när hon kände sparkarna av honom som skulle kristnas till Karl, som glädjen kom tillbaka. Adele var duktig, två år gammal. Hon var vis på något sätt, tänkte Hilda, hon kunde redan melodin på O vad sällhet Gud vill skänka, när Hilda sjöng för henne när hon skulle somna.

                      När tredje barnet skulle komma började värken hos Karl. Den kom smygande, nästan försiktigt så att oron inte kom över henne. Det var först efter flera år som Hilda förstod att den till slut skulle ta Karl. Det första som märktes var att han fick svårt att sela på hästen, det var som om armarna inte räckte till. Arbetsglädjen hade han kvar, och han fick hjälp av Per, grannen hans när slåttern kom. Äldstpojken fick också namnet Karl, men Kalle blev namnet som han lystrade till. Han var 10 år och kunde redan slå dikesslåttern. Lill-lien som Karl hade gjort åt honom skar i gräset innan daggen dunstat bort. Kalle blev en stor hjälp när värken blev värre.

                      - Att sitt och se på sjön och be att Frälsarn ska stå oss bi, de ä som ett bönemöte för mig, tänkte hon. Nog hadd Gud tänkt nå särskilt när han skapa Schwerja. Att vi bo på ett ställe som ä som en jordisk försmak av det himmelska.

                      Men oron för vad det skulle bli av Karl kunde hon inte släppa. Sluttningen ned mot sjön var vacker, men den räckte inte att försörja dem. Tre kor, några getter och en gris förslog inte för alla munnarna de hade att mätta, och nu väntade hon en till. Det var den sparade penningen från timmerkörningen som gjorde att de fick mat för dagen när korna gick i sin.

                      Hon rycktes från sina tankar av en stor svart hund, som sprang mot henne. Hon förde handen till vänstra tinningen. Hunden gläfste till och såg på henne. Det var som om själafienden lyste ur ögonen på den sa hon sen till jordemoran, när hon såg märket efter tre fingrar på Johans tinning. När Johan gick och läste fick han bannor av prästen när han sa att det var själafienden i skepnad av en svarthund som gjort födelsemärket hans. Men ingen i läsgruppen glömde det, det var väl därför han sen valdes till byns ålderman.

                      Karl dog när minstpojken var två år. Sista året hade värken gjort honom oduglig. Men Kalle var 18 år och arbetade redan som en hel arbetskarl. Och Adele kunde både mjölka och ge grisarna gröpen. Och småflickorna Olga och Ester tog hand om getterna när hon bad dem.

En augustikväll när slåttern var förbi och höet körts in kom en stor svart bil nerför backen. En stor och bred man med yvigt hår klev ur. Under armen hade han en svart portfölj med mässingsspännen. Han tittade länge ut över sjön innan han gick fram till Hilda.

                      Hon neg.

                      - Jag har hört att fru Israelsson är änka, men har klarat att sköta jordbruket själv, sa mannen.

                      Hon neg igen. Det var en herrskapskarl, vad ville han? Den som kommer med en svarportfölj kan aldrig komma med något gott, tänkte hon och mindes hunden som skrämt henne när hon bar på Johan.

                      - Jo, sa hon och andades in.

                      - Jag har hört att ert hus är stort, sa han och tittade med skarpa ögon på mangårdsbyggnaden.

                      - Jo, sa hon igen. Karl va bönpräst, hä va innan kyrka vart byggd in i Tavelsjö, o nån måst läsa böna för folke. Å dem höll till i köke. Därför gjort Karl byggninga bredare än hä ä vanligt här.

                      - Det känner jag väl till, och nu tänkte jag fråga fru Israelsson, om ni skulle kunna ta emot barn här på sommaren några veckor. Det rör sig om mindre bemedlade barn, som behöver komma ut på landet och få sol och frisk luft. Barnensdagsföreningen står för alla kostnader. Fem kronor för ett barn under en sommarmånad ersätter er för alla kostnader ni har för föda och logi.

                      Så kom det sig att Hilda varje sommar tog emot tjugo stadsbarn i Schwerja. Det var en glädje att se minstingarna Olga, Ester och Herman leka med stadsbarna som kom bleka och försagda kring midsommar. Efter några dagar lekte de med killingarna och hade fått sina första myggbett. Fröknarna som Barnensdagsföreningen skickat höll ordning på barnen och såg till att de åt. Fröken Elsa var duktig på att simma, och innan sommaren var slut hade hon lärt alla att simma i sjön.

- Hä ä kanske min uppgift, tänkte hon när hon kramade om en unge som längtade hem till mamma. Barnen kallade henne tant Israelsson. Det blev en vana att några ungar sov i hennes utdragssäng i kammarn nästan varje natt i början av sommarn. Själv kröp hon över till en halmmadrass på golvet när barna somnat.

                      - Utan fru Israelsson skulle vi inte klara att ta hand om så många barn, brukade Elsa säga. Ni behöv bara visa er så bli dom lugna.

                      När hösten kom och Hilda fick ersättningen satt hon extra länge på stolen under köksfönstret. Ännu ett år skulle de klara sig, men skulle Rosén komma tillbaka nästa år och fråga om barnkolonin? Han hade gjort det i snart 10 år men nu hade han blivit landshövding.

                      - En sån storkarl ha anne att tänk på än onga, tänkte hon.

                      Men han kom tillbaka varje vår. Nu hade han även en chaufför som körde honom och då kom han även en extra gång mitt på sommaren.

                      - Jag gör den här inspektionen för att se att barnen utvecklas som det var tänkt, sa han innan han steg in i bilen, som det stod AC1 på.

                      Hilda tyckte inte om inspektionen. Det var som om han inte litade på henne. Det var ju han som skickade Elsa och de andra fröknarna. Men han gjorde sin inspektion varje sommar efter 8:e söndagen i trefaldighet. När AC1 kom nerför backen visste Hilda vad som gällde. Hon hade sett till att alla ungarna hade tvättade kläder. Hon var tacksam mot Elsa som badade dem i sjön så att de var rena.

                      Men oron fanns kvar, skulle Rosén ha någon anmärkning, så att han tog bort barnkolonin? Hon hade hört att Barnensdagsföreningen hade köpt ett hemman på Vallbergssidan och byggt om det till en mycket större koloni än Schwerja.

                      Dagarna innan AC1 kom nedför backen hade Kalle kommit inrusande till Hilda. Han var mycket längre än Karl, och håret var ljusare. Men det var samma panna och ögonen var lika svarta som Karls när han var arg.

                      - Vet du va fröken Elsa gjort med en stadsong, sa han. När ja komme hem hört ja huru en ong grint ini farstuskrubben. Han hadd gjort nåt rackartyg, och Elsa hadd låst in han i mörkskrubben.

                      - Men du släppt väl ut han?

                      - Jo, hä kan du räken ut, å han sprant rakt ut på gårdsplan, å där stod Elsa och skull bära in han igen. Men ja tog å bar hon tvärs över gårdsplan in i veboa och la på haspen.

                      - Men ä du tokut, hä ä ju inspektion om två daga, å då få vi säkert en anmärkning.

                      Hilda rusade ut över gårdsplanen mot vedboden och lyfte på haspen. Elsa sa inte ens tack utan gick rakt över gårdsplan och in genom farstudörren. Innan hon slängde igen den vrålade hon att det här skulle landshövding Rosén få veta.

                      Inspektionen kom, den här gången hade Rosén inte bara med sig chauffören utan också två andra herrar i svarta kostymer. De gick igenom räkenskaperna med Hilda, medan Rosén gick omkring på gården och pratade med barnen. Hilda såg i ögonvrån att Elsa stod mitt på gårdsplanen och talade med honom. Hon pekade med bägge armarna mot vedboden.

                      Det blir dyrt att ha två kolonier, hade herrarna sagt när det tittat på hennes räkenskaper. Men hon hörde inte på, hon väntade på vad Rosén skulle säga. Han kom in efter en stund i köket och ställde sig i dörröppningen. Han hade blivit lite rundare och klockkedjan som hängde ner var lite kraftigare än året innan.

                      - Jag vill tala med fru Israelsson i enrum, sa han. Rösten var skarp, Hilda kände hur torr hon blev om munnen.

                      - Äger det sin riktighet att er son Kalle har låst in fröken Elsa, frågade han när herrarna hade gått ut.

                      - Sinne rann på han, han ä som far sin, han kan icket bära en orätt.

                      - En orätt, Rosén såg frågande ut.

                      - Hon hadd låst in en ong i farstuskrubben och när Kalle komme hem hört han hur ongen skrek och rope på mamma. Han hadd sutte i mörkre i flera timmar.

                      Landshövdingen tittade länge på henne.

Vad säger kärringen, låsa in en unge i timmar. Det kan icke Barnensdagsföreningen förlika sig med. Icke. Men om vi ska ta ifrån henne kolonirättigheterna till förmån för Lyckebo, så måste jag staturera ett exempel.

                      - Barnensdagsföreningen förväntar sig att all personal behandlas på ett bra sätt. Det har aldrig hänt förut att någon av vår personal har blivit inlåst. Sådant får inte hända, och vanartiga barn måste behandlas med stor fasthet.

                      Det sista sa han med stort eftertryck, så att rösten kom i lätt darrning. Hilda tog ett steg tillbaka, hon skulle bli Rosén svaret skyldig. Vad kunde hon, en änka med sex egna barn sätta emot en sådan storkarl, han som bar på svartportföljen med mässingsspännena.

                      - Pojken hadd bara lekt med de andra ongarna, han sprant in i kammarn och stött till en gammal linkam, så att de gick av några pinna. Hä rådd han int för. Men hä räckt för att Elsa skull stäng in han. Hä var som om hon hadd ett ont öga till han. Skull landshövdingen ha tyckt att handlingen svara mot straffe?

                      Vad vet kärringen om handling och straff? Ett rackartyg av en unge som blir inlåst i en skrubb, kan man benämna det handling och straff? Vet hon något om det jag varit  med om? Insinuerar hon att mina skriverier om de besuttnas förtryck av de fattiga ligger på samma plan som en osnuten unges rackartyg? Att tryckfrihetsåtalet och mitt frihetsberövande under en hel månad är som att sitta i en mörk skrubb? Det var den värsta månaden i mitt liv, fast jag är egentligen stolt över att ha skakat galler för en stor sak. Hon är rätt stilig kärringen och som hon uttrycker sig. Hon borde vara rädd för mig, hon anar nog att hennes kolonirättigheter sitter löst. Men hon talar riktigt väl om barn och deras rättigheter.

                      Hilda tittade landshövdingen stint i ögonen, varför sa han inget? Hon borde inte ha tagit i, hon visste hur storgubbar bestämde.

Karl hade varit noga med att bevara linkammen som hängde på kammarväggen, ingen fick röra den. Och Hilda hade respekterat Maria som han slöjdat den till när de trolovades. Maria hade varit mor i huset före henne, 'föremor' som lillpojken  sa. Att Knut inte bara rivit ned den, utan också brutit av alla pinnarna i översta raden ville hon inte säga. Men om hon ändå skulle förlora kolonirättigheterna, så var det lika bra att tala ut.

                      - Han som ä landshövding och bestämmer över andra, han ska döma med mildhet. Allrahelst när ett barn far illa. Och Elsa fick sig en lärpenning. Man ska inte bära hand mot en onge, även om han gjort hä som orätt är. Ingen ska låsas in, varken onga eller den som vuxen är.

                      - Ingen ska låsas in, hörde landshövdingen sig säga.

                      - Ingen, sa han med högre röst. Ingen, så högt att de två herrarna som var på väg till AC1 vände sig om.

                      Hilda och landshövding Rosén satt länge på bänken nedanför köksfönstret och talade. Chauffören och en av herrarna i svart kostym försökte lyssna bakom knuten men hörde inte vad de sa. Till slut kom landshövdingen fram och gick med stora steg mot bilen. Det fanns en mildhet i hans ögon, som chauffören inte hade sett förut.

                      - Andersson ska komma ihåg vägen hit, vi ska hit igen nästa år, sa han innan han satte sig i baksätet och stängde sin svarta portfölj med mässingsspännena.

_____________________________________________________________________________

Min mormor dog när jag var fyra år. Jag minns en mild gammal kvinna med runda glasögon som sjöng en vemodig sång när jag skulle somna, jag kan den än. När jag gick i slöjden sa mamma att läraren Knut Cederblad var en av de många koloniungar som hon kände. När vi satte på bandsågen eller skvätte fernissa på varandra slog han oss på huvudet med tumstocken. Men han använde plattsidan, som fjädrade, inte den hårda kantsidan. Det kändes mer som en smekning än som ett slag och det fanns ingen ilska i hans ögon när han sa att vi skulle sluta med rackartygen. Och jag anar varför han blev slöjdlärare.

Åter till startsidan          Berättelse 1     3

©Tavelsjö Hembygdsförening/Corina Selberg